Argentina - cykling och klättring.

Vi hade varit säkra på att det var den perfekta kombinationen; Att cyklandes ta sig fram längs Anderna och klättra de berg som såg intressanta ut. Direkt efter nyår packade vi våra hojar och lite klätterutrustning och begav oss mot Argentina.

Pampas var platt, varmt och föga intressant och efter att ha fuskat bort över hundra mil i buss såg vi de första snöklädda topparna. Cordon del Plata, en mindre sidokedja till Anderna blev vårt första mål. Tio dagar och fyra berg senare kände vi oss acklimatiserade och redo för Sydamerikas högsta topp; Aconcagua.

Camp vid foten av Vallecitos 5509m. Ett av bergen vi senare klättrade.

Morgon efter vår första snöstorm i Argentina.

Trekkare, med Cerro Rincon i bakgrunden.

Full fart mot Aconcagua!

Högsäsong. Fullt med klättrare från världens alla hörn. Karavaner med mulor och deras skrikande ägare. Ett basläger med internet, ölförsäljning och skränande musik. Stor skillnad mot det tysta och lugna Cordon del Plata-området. Vädret var ostadigt. En Viento Blanco (vit vind) var i antågande. Vi fann det klokt att inte utmana ödet och Aconcaguas ökända stormar och acklimatiserade oss med ytterligare två toppar. Stormen kom. Våldsamma vindar slet sönder nästan en fjärdedel av baslägrets tält. Snön föll tät och en helikopter flög i skytteltrafik för att ta ner sjuka alpinster som hamnat illa till på grund av stormen. Solen kom. Stormen dog. Det var dags för toppförsök. Eftersom vi kände oss mycket väl förberedda startade vi från en relativt låg camp på 5500m. Jag har aldrig gillat att klättra i kylan och mörkret före soluppgången, så klockan nio ansåg jag vara en bra tid för start. Fem timmar senare stod jag på kontinentens högsta topp. Vindstilla, nästan varmt. Jag stannade däruppe och njöt av vyerna i över två timmar.

Aconcaguas sydvägg och Cerro Ibañez.

På kontinentens högsta punkt, spanande mot norr och nya mål.

Vår vagt utstakade plan var att klättra de tre högsta punkterna på kontinenten, cykla och se en massa udda platser längs vägen. Cyklingen började på allvar och vi rullade norrut genom mycket torra halvökenområden. Kaktusar, stark sol och trafiktomma vägar. På vägen fick vi vara med om något så osannolikt som ett mästerskap i windsurfing! En liten sjö i området är världsberömd för sina konstanta 15-22 m/s starka och jämna vind. Efter en dryg vecka dök nästa mål upp vid horisonten. De sydligaste utlöparna av bergen på Punan; det synnerligen karga och torra området, som ståtar med den största ansamlingen 6000meters-toppar utanför Himalaya. Vi passerade saltsjöar, lamadjur och torra höghöjdsslätter.

Windsurfingmästerskap, mitt i hjärtat av Anderna!

Raviner med färgstarka bergsformationer tog oss upp mot Punan.

Nadine börjar slå läger vid randen av Punan.

Vårt första mål belv berget Bonete Chico, en sällan klättrad topp och Sydamerikas fjärde högsta (6759m). Våra hojar var lastade med mat för över tjugo dagar och vi lämnade den ödsliga sandvägen. Redan efter två dagar insåg vi att planen inte fungerade. Marken var för mjuk. Cyklarna lämnades och ryggsäckarna var tunga då vi vandrade mot det gigantiska berget, som tydligen är ett av världens största om man mäter basens omkrets. Vattentillgången var dålig. Det var inte förän på 5300m vi hittade ett snöfält vi kunde använda som vattenkälla. Ett hotfullt Viento Blanco-moln låg och ruvade över Chicos topp men jag valde ändå att göra ett försök. Det gick ju alltid att vända om vädret blev för dåligt. Efter tre timmars klättring nådde jag toppen av bergets sydväst-vägg. Topplatån låg framför mig. På andra sidan snöfälten kunde jag skymta bergets pyramidformade topp. Det hade mulnat på rejält. Hårda vindbyar. Moln kom rusande från alla håll i ett ologiskt mönster. Jag borde vända, men sikten var fortfarande ganska bra och jag var säker på att jag skulle hitta tillbaka utan större problem. Svavelångor nära toppen påminde mig om att det var en vulkan jag besteg. Besviken över att inte se något av omgivningarna koncentrerade jag mig istället på toppens loggbok. Lite kuriosa i form av en flagga, en jesus-figur, en klätterklubbs emblem och en liten plastflaska med ett halsband i. Sex expeditioner hade nått toppen före mig och jag kunde konstatera att det inte skett någon solobestigning före min. En storm var på väg, det var inte längre någon tvekan och skyndsamt började jag bege mig mot lägre omgivningar.

Bonete Chico, sett från toppen av Bonete Grande.

Nu började äventyret på allvar! Framför oss låg vildmark utan minsta spår av bebyggelse. En höglandsslätt fylld av små turkosa sjöar och höga berg bredde ut och långt borta kunde vi skönja det ståtliga Pissis-massivet, vårt nästa mål. Penitentes-fält blockerade ibland vår väg och vi fick se upp för något så ovanligt och lömskt som sandtäckta glaciärsprickor. Dagarna gick. Vi njöt i fulla drag av den orörda vildmarken och den bedårande naturen. Då vi var vi foten av kontinentens tredje högsta topp pirrade det till lite i magen. Det kändes betydligt mer spännande än Aconcaguas vältrampade stigar.

På väg genom ett stort fält penitentes.

10 dagar in i vildmarken. Vi börjar närma oss Pissismassivet.

På 6500m blev snön för svårforcerad och vi tvingades att klättra på branta klippartier. Jag blev allt mer tveksam till topp-koordinaterna vi fått. Vi var nästan över massivets huvudrygg och enligt koordinaterna skulle det vara över två kilometer kvar. Jag klättrade upp på den högsta punkten inom räckhåll. Långt bort i väst låg en topp som var minst lika hög. Koordinaterna pekade rakt ut mot slättlandet under oss. Bedrövelsen var stor då vi insåg att vi klättrat fel topp på grund av felaktig information. Å andra sidan verkade den oklättrad och mätte strax över 6800m. Jag byggde ett toppröse och bestämde mig genast för att återvända till Pissis så snart jag kunde.

6811m, på toppen av Pissis East.

En av områdets många saltlaguner. På väg mot Bonete Grande.

Bonete Grande, på strax under 6000m klättrades i förbifarten och vi vandrade till våra cyklar och tog oss snabbt tillbaka till civilisationen. Mitt löfte om att återvända till Pissis verkställdes snabbt och denna gång försökte vi oss på berget från nordsidan vilket är det normala. En våldsam snöstorm fördröjde oss i två dagar, men därefter nåddes toppen utan problem.

Pissis vid horisonten.

Ojos del Salado/Cazaderomassivet och saltlagun.

Camp vid 5300m. Pissisglaciären och huvudtoppen näst längst till höger.

Vi hade dumpat vatten på vägen in, som vi plockade upp på väg från Pissis.

På väg mot nästa mål, Incahuasi.

Vi hade hört talas om att berget Incahuasi skulle ha mängder med arkeologiska lämningar, bland annat ett offeraltare på toppen. Berget ståtar dessutom med att vara det högsta i världen utan permanent snö. Synnerligen porös lavasten gjorde klättringen av det 6621m höga berget frustrerande och då vi inte fann några spår av incalämningar varken på vägen upp eller på toppen kändes det lite som ett antiklimax.

En av världens högsta grushögar - Incahuasi.

Jag spanade efter nya mål. Några dagsmarscher söderut reste sig en topp som var markant högre än de omgivande; Ojos del Salado. Vägen dit var krånglig, med massor med höga pass och svåra passager. Jag valde därför att temporärt smita över gränsen till Chile och vandra på lite lägre höjd. Två dagar senare var jag vid foten av världens högsta vulkan.

Olycksbådande moln. En storm var på väg.

Stormbyar gjorde att ruttvalet blev en brant glaciärklättring istället för den normala grusvandringen. Även om jag bitvis hade lä, blev det en mycket kall bestigning och sista toppen på resan blev den mest dramatiska. I rädsla för att bokstavligen blåsa av berget nästan kröp jag de sista meterna till toppen.

Undertecknad strax under toppen av Ojos del Salado.

Vi hade egentligen tänkt att cykla hela vägen till Bolivia, men Argentina och dess vackra omgivningar höll oss kvar tills våra tre månader var slut. Resan, sammanfattad i siffror; Cykel1200km, 13 toppar och fem stjärnor i upplevelsebetyg.

Mer information om topparna och resan på min webbplats på Utsidan.se --->>> Klättring --->>> Argentina 2005.